Hej alla. Välkomna till The Light We Carry. Jag är brahbata, Buddha från Vattumannens tidsålder. Och... jag måste vara ärlig mot er. Jag skapade och spelade in tre olika intron till det här avsnittet. Alla kändes... fel. För polerade. För långt ifrån det jag egentligen vill säga. Så jag tänker bara prata. För det är mörka tider. Ni känner det, eller hur? I nyheterna, i tystnaden mellan vänner, i den svaga ångesten som surrar i bröstet när ni kollar er telefon. Det är tungt.
Men det finns en sak jag återkommer till, en tanke som inte släpper mig. Jag föddes till denna värld av en anledning. Det var du också. Det var vi alla. Och jag bär på ett ljus. Det är inte en strålkastare, det är mer som... den lilla lågan på en tändlåga. Liten, men konstant. Och jag tror att det är världens hopp. Inte naivt hopp. Inte önsketänkande. Utan den sortens hopp som är ett beslut. En envis vägran att låta mörkret få sista ordet.
Jag har funderat mycket på reservplaner den senaste tiden. Du vet, när din huvudplan faller samman. Tja, jag tror att himlen... universum, vad du än vill kalla den högre intelligensen... alltid har en plan B. Historien visar oss detta. Se tillbaka. Ingen tyrann, inget imperium byggt på rädsla, oavsett hur mäktigt, har någonsin överlevt tiden. Tiden i sig är en form av rättvisa. Den sliter ner monumenten av stolthet och blottlägger grunderna byggda på sand.
Det finns en lag. Äldre än någon konstitution, någon domstol, något system för mänsklig rättvisa. Det är lagen om orsak och verkan. Bhagavad Gita talar om den på ett vackert, förödande sätt. Den säger att kärlek... äkta, villkorslös kärlek... upplöser allt som inte är som den själv. Tänk på det ett ögonblick. Den bekämpar inte hat. Den argumenterar inte med rädsla. Den bara... upplöser det. Som solljus på frost.
Så till er som har spridit mörkret. Ni i kostymer, i styrelserummen, på podierna, insvepta i er stolthet och er säkerhet... vet detta. Ni kommer att få betala. Och jag säger inte det med ilska. Det är inte ett hot från mig. Det är bara... karma. Kosmos ger alltid tillbaka det du ger. Du kan inte outsourca grymhet. Ni kan inte gömma girighet i ett skalbolag för evigt. Räkningen kommer. Det är den äldsta lagen i boken.
Så vad händer nu? För oss, just nu? Den omedelbara vägen... den är oklar. Den är dimmig. Jag har ingen tiopunktsplan för världsfred. Men destinationen? Den är kristallklar för mig. Jag ser en större bild. En horisont så långt bort att den är nästan svår att föreställa sig. Jag talar om ett årtusende. Ett tusenårigt kapitel för mänskligheten, byggt inte på mer teknik eller fler prylar, utan på en grund av kärlek, äkta lycka och en så stark förhoppning... att det känns som självförtroende. Som att veta att solen kommer att gå upp.
Så nu ska jag be er om en sak. Bara en övning för idag. Fokusera era tankar. Men inte på rädslan. Mata inte det monstret. Fokusera på fred. Först fred i världen. Föreställ er den som en våg som börjar precis där ni är. Gå sedan djupare. Den djupa, stilla freden inom er själva. Freden som finns under oron, att-göra-listan, bullret. Det är ert ljus. Det är din ledstjärna.
Systrar. Bröder. Vi måste komma ihåg detta. Vi är inte åtskilda. Splittringen är en illusion, ett ljusets spel. Den person du inte håller med politiskt, grannen du inte förstår, främlingen på andra sidan världen... vi är ett. Ett andetag. Ett hjärtslag. Ett gemensamt, ömtåligt, vackert experiment i medvetande. När vi sårar en annan, sårar vi en del av oss själva. När vi lyfter en annan, lyfter vi alla.
Och kanske är det ingen slump att vi har detta samtal när året går mot sitt slut. Det finns en anda i luften. Du kan kalla det julstämning, semesterstämning, det enkla mänskliga behovet av värme i kylan. Vad det än är... må den sanna andan – andan av detta ljus vi bär – lysa upp allt. Ditt hem. Ditt hjärta. Varje skuggigt hörn som vi varit för rädda för att titta på.
Det handlar inte om blind optimism. Det handlar om att välja ditt bränsle. Du kan drivas av rädsla och ilska, men den motorn förorenar och tar dig inte dit du verkligen vill. Eller så kan du drivas av den tysta, inre friden. Av kärlek som upplöser det som inte är verkligt. Det är det svårare valet, särskilt nu. Men det är det enda som leder oss framåt, tillsammans.
Så från mitt hjärta till ditt, från denna lilla pilotlampa till din... önskar jag dig frid. Verklig frid. Och en mycket, mycket god jul. Tack för att du lyssnade. Fortsätt att bära ljuset. Var välsignad.
brah
