ello Dear Ones ,




Följande ord uttalades av Lame Deer, han levde från 1890 till 1974 och var en medicinman i Dakotas, en understam av siouxindianerna.

"JAG ÄR EN MEDICINMAN - en wicasa wakan. Medicinman det är ett ord som de vita uppfann. Jag önskar att det fanns ett bättre ord för att uttrycka vad "medicinman" betyder för oss, men jag kan inte hitta något och det kan inte du heller, så jag antar att vi får nöja oss med det. En wicasa wakan behöver vara ensam med sig själv mycket och ofta. Han vill komma bort från mängden, bort från de små, vardagliga sakerna.

Han älskar att meditera, att luta sig mot ett träd eller en klippa och känna hur jorden rör sig under honom och hur den väldiga flammande himlen väger över honom. På detta sätt lär han sig att förstå. Han sluter ögonen och börjar se klarare. Det du ser med slutna ögon är det som räknas.

Wicasa wakan älskar tystnad, han sveper in sig i den, som i en filt - en tystnad som inte är tyst, som lär honom många saker med sin åskliknande röst. En sådan man älskar att vara på en plats där han bara hör insekternas surrande. Han sitter med ansiktet mot väster och ber om hjälp. Han talar till växterna och de svarar honom. Han lyssnar på rösterna från wama kaskan - djuren. Han blir en av dem. Något strömmar in i honom från alla levande varelser, och något strömmar också ut från honom. Jag vet inte vad och hur, men det är så. Jag har upplevt det. En medicinman måste tillhöra jorden, måste kunna läsa naturen som en vit man läser en bok.

ALLT DU ÄTER är förpackat i en plastförpackning, är snyggt skuret upp och förberett för pannan, har ingen smak och väcker ingen skuld hos dig. När du bär dina päls- eller läderrockar vill du inte bli påmind om hur mycket blod och smärta de kostat. När vi dödade en buffel visste vi vad vi gjorde. Vi bad hans ande om förlåtelse och berättade varför vi var tvungna att göra det. Vi hedrade med en bön benen av dem som gav oss sitt kött till mat, vi bad att de skulle komma tillbaka, vi bad för våra bröders, buffelfolkets, liv, liksom för vårt eget folk.

För oss är allt liv heligt. Delstaten Dakota har sina egna tjänstemän för skadedjursbekämpning. De sätter sig på ett flygplan och skjuter prärievargarna från luften. De för register över det, varje död prärievarg skrivs in i deras anteckningsbok. Boskaps- och fårfarmare betalar dem för att göra detta. Prärievargarna livnär sig på gnagare, fältmöss och andra smådjur. Ibland äter de upp ett får som har gått vilse. De är de naturliga avfallsåtervinnarna som rensar marken från allt som är smutsigt och luktar illa. Om man gör sig besväret att tämja dem blir de goda lekkamrater. Men om de håller sig vid liv är vissa människor rädda för att förlora några cent - så de dödar dem från planet. Prärievargarna fanns i det här landet innan fåren kom hit, men de är i vägen för dig eftersom du inte kan tjäna pengar på dem.

Fler och fler djur håller på att dö ut. De djur som den stora anden satte in i det här landet måste försvinna. Endast husdjuren, endast de djur som uppföds av människan får leva - åtminstone tills du kör dem till slakteriet. Denna fruktansvärda arrogans hos den vite mannen, som antar sig vara mer än Gud, mer än naturen! Den vite mannen säger: "Jag låter det här djuret leva, för det ger mig pengar"; och han säger: "Det djuret måste dö, jag kan inte tjäna något på det, den plats som det behöver kan jag använda bättre. Endast en död prärievarg är en bra prärievarg". De vita behandlar prärievargarna nästan lika illa som de en gång behandlade oss indianer.



JAG HAR INTRYCKET att vita människor är så rädda för den värld som de själva har skapat att de inte längre vill se, känna, lukta eller höra den. Att känna regn och snö i ansiktet, att bli frusen av en iskall vind och tina upp vid en rykande eld, att komma ut ur en varm svettstuga och dyka ner i en kall flod - dessa upplevelser visar dig att du lever. Men du vill inte ens känna det längre. Ni bor i lådor som stänger ute sommarvärme och vinterkyla, ni bor i en kropp som har förlorat sin lukt, ni lyssnar till ljudet från hi-fi-anläggningen i stället för att lyssna till naturens ljud, ni tittar på skådespelare på TV som får er att tro på upplevelser, ni som för länge sedan har glömt hur man upplever något själv. Ni äter mat som inte smakar någonting. Detta är ert sätt. Det är inte bra.

Innan våra vita bröder kom för att göra oss till civiliserade människor hade vi inga fängelser. Av denna anledning hade vi inga brottslingar. Utan fängelse kan det inte finnas några brottslingar. Vi hade inga lås eller nycklar och därför hade vi inga tjuvar. Om någon var så fattig att han inte ägde en häst, ett tält eller en filt fick han allt detta som en gåva.


Vi var alldeles för ociviliserade för att lägga stor vikt vid personliga ägodelar. Vi sökte ägodelar endast för att kunna föra dem vidare. Vi kände inte till pengar, och därför mättes en persons värde inte av hans rikedom. Vi hade inga skrivna lagar, inga advokater och politiker, så vi kunde inte lura varandra. Saker och ting var verkligen dåliga för oss innan de vita kom, och jag kan inte förklara hur vi klarade oss utan de grundläggande saker som man säger att de är så nödvändiga för ett civiliserat samhälle.

MÄNNISKAN BESTÅR OCKSÅ AV MÅNGA SAKER. Vad luften än är gjord av, jorden, örterna, stenarna, allt detta är också en del av våra kroppar. Vi måste återigen lära oss att vara oss själva och att känna och upptäcka mångfalden inom oss. Wakan Tanka, den stora hemligheten, lär djur och växter vad de ska göra.

I naturen är ingenting likadant. Hur olika är inte fåglarna! En del bygger bon, andra gör det inte. Vissa djur lever i hål i marken, andra i grottor, andra i buskar. Ytterligare andra klarar sig utan någon bostad alls. Till och med djur av samma art - två rådjur, två ugglor - beter sig olika.

Jag tittade noga på många växter. Av en växts blad, som alla växer på samma stam, är inget av dem helt likt det andra. På hela jorden finns det inte två blad som är helt lika varandra. Den stora anden har velat att det ska vara så. För alla varelser på jorden har han markerat livets väg endast i det stora hela; han visar dem riktningen och målet, men låter dem hitta sin egen väg dit. Han vill att de ska agera självständigt, i enlighet med sin natur och lyda sina inre krafter.

Om Wakan Tanka vill att växter, djur, till och med små möss och skalbaggar, ska leva på detta sätt - hur mycket mer kommer då inte människorna, som alla gör samma sak, att vara en förbannelse för honom: Människor som går upp vid samma tid, tar på sig samma kläder som de köpt i varuhuset och använder samma tunnelbana, som sitter på samma kontor, utför samma arbete, stirrar på samma klocka och - värst av allt - vars tankar är förvirrande lika. Alla varelser lever mot ett mål. Till och med en myra känner till detta mål - inte med sitt sinne, men på något sätt känner den till det. Endast människan har kommit så långt att hon inte längre vet varför hon lever. De använder inte längre sitt sinne, och de har sedan länge glömt vilket hemligt budskap deras kropp har, vad deras sinnen och drömmar berättar för dem. De använder inte den kunskap som den stora anden har gett till var och en av oss, de är inte ens medvetna om den längre, och så snubblar de blint längs vägen som leder till ingenstans - på en väl asfalterad motorväg som de själva bygger, dödligt rak och jämn, så att de kan komma desto snabbare till det stora tomma hålet som väntar på dem i slutet för att svälja upp dem."