Om att hantera lidande.

Gautama Buddha lär att allt liv, all existens är lidande.

Alla kännande varelser upplever förgänglighetens lidande. Vi åldras alla, blir sjuka och dör. Denna erfarenhet är det som Gautama kallar omedelbart lidande.

På vår livsresa möter vi stationer som vi - till en början - tror att vi hellre hade undvikit. Vi får vänner - och förlorar dem igen. Vi vandrar i världen och vi vandrar själva på vår resa. Men är detta verkligen sant?

All min erfarenhet av mig själv lär mig att mitt grundläggande förhållningssätt till denna värld och dess varelser förmodligen har förblivit detsamma under årens lopp. Jag kan mycket väl dra och ha dragit mina lärdomar från tidigare erfarenheter av mitt nuvarande liv med stigande ålder; icke desto mindre har min utforskning och mitt sökande efter alla varelsers samhörighet inte förändrats i grunden.

Erhållna erfarenheter kan göra oss mer skickliga och självsäkra i vårt väsen och vår framtoning, men vi följer fortfarande våra *programmerade* egenskaper och karaktärsdrag som vi tog med oss in i denna tillvaro.

Att vara varandras hjälp och tröst - det är så jag ser ett syfte med livet. Och i denna ordning. Att ge och ta emot tröst kan vara lättnad och balsam för en plågad, lidande själ; att kärleksfullt ta den i båda händerna och visa den en väg hur den av egen kraft övervinner sin plåga är den kungliga vägen enligt min nuvarande insikt.

Min känsla, min känsla av att allt varande, alla själar är eniga, väcker i mig en önskan att "göra" mig själv. Hur skulle vi kunna bli lärare om vi inte själva hade känt i våra egna kroppar hur det *känns* att söka? Vi är alla eviga elever.

Detta betyder INTE att vi som elever inte har något att ge. Snarare innebär det tanken att vi kan öppna oss för denna världs underverk. ETERNELLT.

Problem är inte längre problem när vi har bemästrat dem, utan bemästrade utmaningar.

Och allt i livet har sin mening.

För oss kanske den gudomliga källans motiv inte alltid verkar begripliga och förståeliga. Ändå, och just därför, är jag ingen vän av att följa dogmatiska läror.

Vårt sökande efter erfarenhet kastade oss in i våra liv - och varje orsak följs av en verkan. När vi känner av särskilt uttrycksfulla former av lidande kan vi alltså göra orsaksforskning. För allt varande är föränderligt i det HÄR och NU.

Kärleken är alltid ärlig.

Kärlek är den kraft som leder atomer till varandra och kärlek är den kraft som får atomer att bilda andra förbindelser när det är "dags".

Om vi alltid står i medvetandet om att vi alla är odödliga, eviga varelser kan våra nuvarande upplevelser bli relativa. På gott och ont.