Två munkar

Hej kära ni :-) ,

Jag har redan postat följande liknelse om de två munkarna i det gamla forumet Spirits. Men eftersom jag just idag återigen har fått uppleva hur värdefullt det är att låta sitt sinne dröja kvar i *här och nu*, för att bli samlad, lägger jag den korta berättelsen här igen rent....

Kärlek från mitt hjärta,

brah


Två buddhistiska munkar vandrade en gång tyst genom det förflutnas Indien. Det var monsunsäsong och stigarna var jordiga.

Vid ett vägskäl mötte de sedan en lång kvinna i en vacker klänning. Stigen var översvämmad och lerig och damen stod där och undrade hur hon skulle ta sig från den ena sidan till den andra.

Då tog en av de två munkarna, den äldre, utan vidare kvinnan i sina armar och bar henne - tyst - till andra sidan av stigen.

Där lade han henne tillbaka på marken och de två munkarna fortsatte sin väg i tystnad.

På kvällen, när de hade anlänt till klostret och efter att ha utfört sina meditationer under en lång tid, frågade den yngre den äldre:

Vi munkar är förbjudna att ens titta på en kvinna, än mindre röra henne. Varför bar du henne då över stigen?

Då log den andre och sade:

Jag bar henne bara över stigen - varför bär DU henne fortfarande?